florhage

Det fick bli en promenad hem från jobbet idag.
Raska steg och en kyla som bet i kinderna. Frost på grenarna och en tunn hinna av is över vattenpölarna.
Pearl Jam i öronen och för ett ögonblick önskade jag att tiden bara kunde stanna.
Att jag bara kunde gå där i evighet och känna kylan i ansiktet och andedräkten som blir till rök.
En önskan om att allt bara stannade just då och att jag bara fick vara.

Ett möte med tre stojjiga barn väckte mig ur mina drömmande tankar.
Pang så var verkligheten där igen och den där härliga känslan precis som bortblåst.
Efter att ha snabbat på stegen lite hade jag hunnit gå ifrån dem och vips så började tankarna om att stoppa tiden och bara vara om.

En omväg genom skogen och hur jag bara älskar lukten av blöta löv och mossa.
Jag ville bara inte sluta promenera. Bestämde mig för att bara gå, helt planlöst och utan mål.
Egentligen hade jag för lite kläder på mig för denna långpromenad, men vad gjorde det då jag faktiskt hade stannat tiden. Om så endast för mig själv. För tiden gick inte. Inte min tid, inte just då.

Väl hemma kokade jag kaffe och kröp upp i soffan.
Satt där en stund och bara kände mig nöjd.
Jag är nöjd, Ja idag är jag faktiskt nöjd!