Årstiderna.
Det är egentligen konstigt om man tänker efter.
På sen våren då liksom sommaren finns i luften och alla knoppar och gröna gräsmattor skvallrar om att sommaren kommer att komma, då känns allt så lätt, så nytt och så bra.
Alla mina vänner är bruna om benen och har solen i ögonen. Jag är full av energi och drar in lycka med varje andetag.
När hösten gör sig påmind och regnet aldrig tycks sluta falla sprider sig en dålig känsla i hela kroppen. En känsla av otillräcklighet och av att allt liksom tar slut. Färgen på benen bleknar och löven singlar till marken. Kylan tränger sig på och himlen är konstant grå oavsett om det är dag eller natt. Mörkret kommer tidigare och dagarna blir kortare. Är det konstigt att man känner sig lite låg? Varma koftor och tjockare kläder letas fram ur gömmorna i varje garderob.
Halsdukar i stickad ull och jackor med lite mera foder för att stänga ute den råa kylan kalla nätter då ingen vän finns att värma en.
Vintern. Den förskräckliga, kalla och avskyvärda vintern som nu kopplat sitt grepp om hela Sverige. Minusgrader som letar sig in i benen i kroppen. Min avsky är brutal och jag känner hur humöret påverkas av kylan. Negativitet och ilska blandas med rökkylan från andetagen. Trots att kylan gör det lättare att andas är jag ändå fast besluten om att den är värdelös. För lång och för kall. Alltid.
En ganska gammal men ändå nyfunnen vän.
Han som egentligen inte från början varit min vän utan bara en bekant. Han har visat mig en annan sida av vad vänskap är och betyder för mig. Med uppmuntrande ord och öron som verkligen lyssnar. Som att byta ut någon man delade allt med till någon som man egentligen inte visste fanns.
Är vi kanske alla på något sätt är utbytbara? Eller låter vi varandra bara glida en ur greppet för att kämpa för något som känns dömt att misslyckas är för tungt att bära?
Har han andra avsikter än den vänskap jag har att erbjuda och den vänskap som jag söker får det stå för honom.
Jag har precis allt jag önskar, det jag vill ha av honom är vänskapen mellan flicka och pojke. Man och kvinna om man nu så vill. Det som vi har.
Som att fångas i fallet och stöttas upp av någon som är stark nog att kämpa för två.
För när jag faller, faller jag alltid så hårt, då är det skönt att veta att ni finns där och kan resa mig upp på ostadiga ben med era armar runt mig.
Med vackra förstående flickor vars ögon är så vackra att dem kan smälta hjärtan. Med er känns ångest och oro alltid lite mindre. För livet ❤
På sen våren då liksom sommaren finns i luften och alla knoppar och gröna gräsmattor skvallrar om att sommaren kommer att komma, då känns allt så lätt, så nytt och så bra.
Alla mina vänner är bruna om benen och har solen i ögonen. Jag är full av energi och drar in lycka med varje andetag.
När hösten gör sig påmind och regnet aldrig tycks sluta falla sprider sig en dålig känsla i hela kroppen. En känsla av otillräcklighet och av att allt liksom tar slut. Färgen på benen bleknar och löven singlar till marken. Kylan tränger sig på och himlen är konstant grå oavsett om det är dag eller natt. Mörkret kommer tidigare och dagarna blir kortare. Är det konstigt att man känner sig lite låg? Varma koftor och tjockare kläder letas fram ur gömmorna i varje garderob.
Halsdukar i stickad ull och jackor med lite mera foder för att stänga ute den råa kylan kalla nätter då ingen vän finns att värma en.
Vintern. Den förskräckliga, kalla och avskyvärda vintern som nu kopplat sitt grepp om hela Sverige. Minusgrader som letar sig in i benen i kroppen. Min avsky är brutal och jag känner hur humöret påverkas av kylan. Negativitet och ilska blandas med rökkylan från andetagen. Trots att kylan gör det lättare att andas är jag ändå fast besluten om att den är värdelös. För lång och för kall. Alltid.
En ganska gammal men ändå nyfunnen vän.
Han som egentligen inte från början varit min vän utan bara en bekant. Han har visat mig en annan sida av vad vänskap är och betyder för mig. Med uppmuntrande ord och öron som verkligen lyssnar. Som att byta ut någon man delade allt med till någon som man egentligen inte visste fanns.
Är vi kanske alla på något sätt är utbytbara? Eller låter vi varandra bara glida en ur greppet för att kämpa för något som känns dömt att misslyckas är för tungt att bära?
Har han andra avsikter än den vänskap jag har att erbjuda och den vänskap som jag söker får det stå för honom.
Jag har precis allt jag önskar, det jag vill ha av honom är vänskapen mellan flicka och pojke. Man och kvinna om man nu så vill. Det som vi har.
Som att fångas i fallet och stöttas upp av någon som är stark nog att kämpa för två.
För när jag faller, faller jag alltid så hårt, då är det skönt att veta att ni finns där och kan resa mig upp på ostadiga ben med era armar runt mig.
Med vackra förstående flickor vars ögon är så vackra att dem kan smälta hjärtan. Med er känns ångest och oro alltid lite mindre. För livet ❤
Ge mig ett fel som jag kan rätta till och ett annat efternamn.
Måndag igen och semestern och helgen försvann så fort.
Tillbaka till vardagen och jobb. Nya tider i ett schema som jag faktiskt tycker mig gilla.
Flera morgonpass och kanske kan jag börja leva ett normalt liv med normala tider nu?
Normalt, som att slipa lite på fasaden till ett förhållande som liksom bara tagits förgivet ett tag nu.
Få ord om vad som egentligen känns och vad som skulle behövas. Mest tystnad och du frågar om jag är arg.
Jag är inte arg.
Men det är något som gnager i mig, en känsla av att du inte längre anstränger dig.
Som att det inte spelar någon roll längre.
Men om vi börjar rätta till nu kanske vi håller hela vägen ut..??
Tillbaka till vardagen och jobb. Nya tider i ett schema som jag faktiskt tycker mig gilla.
Flera morgonpass och kanske kan jag börja leva ett normalt liv med normala tider nu?
Normalt, som att slipa lite på fasaden till ett förhållande som liksom bara tagits förgivet ett tag nu.
Få ord om vad som egentligen känns och vad som skulle behövas. Mest tystnad och du frågar om jag är arg.
Jag är inte arg.
Men det är något som gnager i mig, en känsla av att du inte längre anstränger dig.
Som att det inte spelar någon roll längre.
Men om vi börjar rätta till nu kanske vi håller hela vägen ut..??
När hjärtat får tala till punkt.
Det här är jobbigt.
För min familj, för mina anhöriga och för mig.
När vi tror att allt blivit bra, några enstaka friskhetstecken och vi hoppas och drömmer för att i nästa sekund krossas av det helt overkliga, det jobbiga och det svåraste någonsin.
Så mycket lidande i en 15 årig 160cm lång och 40 kilos flickkropp.
För min familj, för mina anhöriga och för mig.
När vi tror att allt blivit bra, några enstaka friskhetstecken och vi hoppas och drömmer för att i nästa sekund krossas av det helt overkliga, det jobbiga och det svåraste någonsin.
Så mycket lidande i en 15 årig 160cm lång och 40 kilos flickkropp.
En liten hand med massa slangar som liksom inte riktigt orkar kämpa.
Att mötas av det, och speciellt av att mötas av det så ofta som vi gjort den senaste tiden är obeskrivligt tungt.
Varje framsteg summeras till två bakslag.
Ett steg fram, två tillbaka och det är bara att börja om.
Varje framsteg summeras till två bakslag.
Ett steg fram, två tillbaka och det är bara att börja om.
Och jag vet hur det känns för denna tunna och sorgsna flicka.
Hur ont det gör och hur hemskt man mår.
Hur ont det gör och hur hemskt man mår.
Men hur berättar man det, hur säger man att man förstår när man egentligen inte förstår ett skit??
Jag tror att vi alla går sönder en liten bit för var dag.
Men vi kämpar för alternativet är helt otänkbart!
Men vi kämpar för alternativet är helt otänkbart!
