${Florhage}

Nyss hemkommen från en underbart trevlig middag på Lidingö.
Samtal om livet i en sjuttiotals soffa av mjukt skinn.
Kaffe och människor så fulla av värme och omtänksamhet.
Det är så lätt att bara vara och svepas med i samtal om militären och resor till Vietnam.
Att liksom bara kunna sitta och lyssna och kanske komma med en kommentar eller två när man får lust.
Rött vin och anekdoter från svunna tider, tider då de äldre var yngre och livet kanske lite lättare.

Tusen tankar har övergått till en miljon.
Snurrande likt ett urverk i huvudet och det är så svårt att hinna med, stanna upp och faktiskt tänka klart.
Ett känslosvall som liksom bara sköljer över en och jag kan bara inte riktigt förstå.
Det är så svårt att inse när man bara vill stänga av helt.
Det är så svårt att le när sanningen gör ont och det svider till i hjärtat.

Tårarna som bara forsade när sanningen var sagd och inget mer egentligen riktigt fanns att säga.
För jag orkar inte igen även om jag verkligen tycker att det är värt att kämpa för.
Att såra eller såras i livets spel, att liksom aldrig veta vad som är rätt väg, vem man kan lita på och vem som vill en väl.
Men jag vill mig själv väl..Och dig.