${Florhage}

Hon bär en sorg i sitt leende och en välbevarad hemlighet.
Och hon vet vad hon vet, hon vet att bevara sin hemlighet.
För hon vet att den som vet om hennes välbevarade hemlighet
 kommer låta henne betala med ensamhet.
Den flickan hon är vaken om natten, natten är dyrbar för då är hon ensam och stark.
Hon knackar på hos sig själv då och dörren är öppen och olåst mot obeträdd mark.

Hon ler för sig själv så liderligt och vänt och hon går in i nånting,
folk skulle påstå  att hon drömt.
Men inget kan vara verkligare, inget mera sant.
Det finns en plats där inte alla måste tänka och känna likadant.
Och hon kan finna allt det enkla på en plats hon själv valt ut.
Men då hon möter andras blickar tar det vackra alltid slut.