${Florhage}

Det sägs att man inte skall somna osams.
Att man skall reda ut det som är fel innan ögonen sluts och natten sveper sin mörka tystnad omkring dig.
Men hur är det med att somna osams med sig själv? Det jag skulle vilja reda ut innan jag somnar har jag inte på flera år kunnat reda ut.
Därför får jag ofta somna osams med mig själv. Demoner som dansar i taket och skrattar från väggarna.

Jag tycker inte om mig själv.
Det kan låta hårt, det kan låta kallt. Att älska sig själv är väl ändå det viktigaste av allt?
Ni ser gröna ögon, jag ser två hål.
Ni ser en ganska normal kropp, jag ser ett skal.
Ni ser mig, men jag ser bara hat.

Det härjar krig i hjärnan nästan vareviga natt. Det är så svårt att bara kunna koppla bort det när natten kommer och ögon skall slutas.
Demonerna som tog mig in i tvivel, magont och hopplöshet. Klor som sliter och river i redan trasiga tankar och en själ fylld av skavsår.
En falsk trygghet i ett mörkt rum med bröstkorgen fylld av självförakt, även ibland en gnutta hat.

Frost ute och taggtråd i halsen.
Inga ord som kan rädda mitt hjärta från att krossa sig själv. Ingen trygghet i slitna meningar bakom svarta pärmar. Bara en sanning som kaskadspyr mig i ansiktet.
5 minuter i badrumsspegeln och tusen dåliga tankar i huvudet.
5 minuter till och tårarna som rinner gör att klumpen i magen släpper.
För ikväll, för inatt, för ett litet tag.

Men ibland har jag känt att jag duger..