Årstiderna.
Det är egentligen konstigt om man tänker efter.
På sen våren då liksom sommaren finns i luften och alla knoppar och gröna gräsmattor skvallrar om att sommaren kommer att komma, då känns allt så lätt, så nytt och så bra.
Alla mina vänner är bruna om benen och har solen i ögonen. Jag är full av energi och drar in lycka med varje andetag.
När hösten gör sig påmind och regnet aldrig tycks sluta falla sprider sig en dålig känsla i hela kroppen. En känsla av otillräcklighet och av att allt liksom tar slut. Färgen på benen bleknar och löven singlar till marken. Kylan tränger sig på och himlen är konstant grå oavsett om det är dag eller natt. Mörkret kommer tidigare och dagarna blir kortare. Är det konstigt att man känner sig lite låg? Varma koftor och tjockare kläder letas fram ur gömmorna i varje garderob.
Halsdukar i stickad ull och jackor med lite mera foder för att stänga ute den råa kylan kalla nätter då ingen vän finns att värma en.
Vintern. Den förskräckliga, kalla och avskyvärda vintern som nu kopplat sitt grepp om hela Sverige. Minusgrader som letar sig in i benen i kroppen. Min avsky är brutal och jag känner hur humöret påverkas av kylan. Negativitet och ilska blandas med rökkylan från andetagen. Trots att kylan gör det lättare att andas är jag ändå fast besluten om att den är värdelös. För lång och för kall. Alltid.
En ganska gammal men ändå nyfunnen vän.
Han som egentligen inte från början varit min vän utan bara en bekant. Han har visat mig en annan sida av vad vänskap är och betyder för mig. Med uppmuntrande ord och öron som verkligen lyssnar. Som att byta ut någon man delade allt med till någon som man egentligen inte visste fanns.
Är vi kanske alla på något sätt är utbytbara? Eller låter vi varandra bara glida en ur greppet för att kämpa för något som känns dömt att misslyckas är för tungt att bära?
Har han andra avsikter än den vänskap jag har att erbjuda och den vänskap som jag söker får det stå för honom.
Jag har precis allt jag önskar, det jag vill ha av honom är vänskapen mellan flicka och pojke. Man och kvinna om man nu så vill. Det som vi har.
Som att fångas i fallet och stöttas upp av någon som är stark nog att kämpa för två.
För när jag faller, faller jag alltid så hårt, då är det skönt att veta att ni finns där och kan resa mig upp på ostadiga ben med era armar runt mig.
Med vackra förstående flickor vars ögon är så vackra att dem kan smälta hjärtan. Med er känns ångest och oro alltid lite mindre. För livet ❤
På sen våren då liksom sommaren finns i luften och alla knoppar och gröna gräsmattor skvallrar om att sommaren kommer att komma, då känns allt så lätt, så nytt och så bra.
Alla mina vänner är bruna om benen och har solen i ögonen. Jag är full av energi och drar in lycka med varje andetag.
När hösten gör sig påmind och regnet aldrig tycks sluta falla sprider sig en dålig känsla i hela kroppen. En känsla av otillräcklighet och av att allt liksom tar slut. Färgen på benen bleknar och löven singlar till marken. Kylan tränger sig på och himlen är konstant grå oavsett om det är dag eller natt. Mörkret kommer tidigare och dagarna blir kortare. Är det konstigt att man känner sig lite låg? Varma koftor och tjockare kläder letas fram ur gömmorna i varje garderob.
Halsdukar i stickad ull och jackor med lite mera foder för att stänga ute den råa kylan kalla nätter då ingen vän finns att värma en.
Vintern. Den förskräckliga, kalla och avskyvärda vintern som nu kopplat sitt grepp om hela Sverige. Minusgrader som letar sig in i benen i kroppen. Min avsky är brutal och jag känner hur humöret påverkas av kylan. Negativitet och ilska blandas med rökkylan från andetagen. Trots att kylan gör det lättare att andas är jag ändå fast besluten om att den är värdelös. För lång och för kall. Alltid.
En ganska gammal men ändå nyfunnen vän.
Han som egentligen inte från början varit min vän utan bara en bekant. Han har visat mig en annan sida av vad vänskap är och betyder för mig. Med uppmuntrande ord och öron som verkligen lyssnar. Som att byta ut någon man delade allt med till någon som man egentligen inte visste fanns.
Är vi kanske alla på något sätt är utbytbara? Eller låter vi varandra bara glida en ur greppet för att kämpa för något som känns dömt att misslyckas är för tungt att bära?
Har han andra avsikter än den vänskap jag har att erbjuda och den vänskap som jag söker får det stå för honom.
Jag har precis allt jag önskar, det jag vill ha av honom är vänskapen mellan flicka och pojke. Man och kvinna om man nu så vill. Det som vi har.
Som att fångas i fallet och stöttas upp av någon som är stark nog att kämpa för två.
För när jag faller, faller jag alltid så hårt, då är det skönt att veta att ni finns där och kan resa mig upp på ostadiga ben med era armar runt mig.
Med vackra förstående flickor vars ögon är så vackra att dem kan smälta hjärtan. Med er känns ångest och oro alltid lite mindre. För livet ❤
