${Florhage}

I soffan med ett glas rött vin och tankarna som enda sällskapet.
Dessa tankar om någonting som aldrig riktigt går att ta på.
Ett rus genom kroppen och en isande känsla längs ryggraden.
Det är vår och jag älskar doften av blöt asfalt och ljudet av droppar från snön som smälter.
En förhoppning om ljusare dagar och bättre tidsfördriv.

På andra sidan Nordsjön finns en av himlens änglar.
Hon lämnade ett tomrum och det är så svårt att fylla det.
Trots sällsynta möten och en tid som aldrig tycktes räcka för oss båda känns det så himla tomt.
Älskade Stina med så vackra ord och omtänksamhet ut i fingerspetsarna, hon som alltid lyckas förstå de mest komplicerade känslorna.
Hon som alltid hade en axel att gråta ut mot och hon som alltid fanns bara ett telefonsamtal bort.
Nu är det 1450 km mellan oss och april känns kallare än vanligt och våren känns nära men ändå så fruktansvärt avlägsen.

Det är så mycket som man ångrar, så mycket som om man kunde vrida tiden tillbaka skulle göra ogjort och kanske ännu mera osagt.
Val som man gjort som man idag undrar hur dem skulle sett ut om man valt annorlunda.
Kanske är det vinet, eller så är det bara en tillfällig känsla av sentimentalitet som liksom slagit rot i hela mig.
Det är så mycket som jag saknar och så mycket som jag önskar.
Som att ha allt men ändå skrika efter mer.