${Florhage}

I got something you might just wanna know.

Vi skulle klara vad som helst, vi skulle aldrig säga nej. Och vad du anförtror åt mig, ska jag anförtro åt dig.

Vi står tysta framför skälet, där sommaren tar slut.
Som tonårsbarn på hemgång efter gårdagens debut.
Nu skulle inget bli som förr, vi var i en annan division.
Vi kunde höra höstens mörka vatten brusa under bron.

Av förklarliga, likt oförklarliga skäl gör det ont i hjärtat.
En del dagar vill liksom bara göra ont och skapa ärr i röda hjärtans tunna skinn. Som för att visa att vi är bara människor.
Med alla känslorna instängda och bara ett fastklistrat neutralt uttryck i ansiktet hankar sig minuterna, timmarna och dagarna fram.
Bildar hela veckor och planerar för att inte tvingas till ensamtid.
Men ändå på något sätt tvingas jag ändå vakna ensam, tom inombords och med ångeten hand i hand.

Nu har tiden gjort en hållplats för mig och allt som hänt, dit kan jag gå och sakna mig själv.
För visst är det så lätt att tappa sig själv då starka känslor blir för svåra att ta itu med.

Men den vackraste stunden i livet var den när ni kom..

Magdalena, Joakim, Hanna, Richard, Elin, David, Romina och Fredrik.

All kärlek till er!!

Jag blir aldrig bättre än såhär.

Åh, det är ju den där Lars Winnerbäck-låten som faktiskt är bra! Gillar!!

sv; varsågod :D

o de bästa e att vi stannar=)...tänkte på de igår...vi e som en familj så mysigt