${Florhage}

Efter att ha somnat alldeles för sent om kvällarna och vaknat mitt i natten av hemska mardrömmar för att sedan somna om och vakna då klockan ringer vid halv sex på morgonen vill jag nu bara kunna njuta av en hel natts sömn.
Jag vill INTE vakna upp och känna hjärtat banka besatt i bröstet.
Jag vill bara kunna sova en hel natt.

Idag rann bägaren över och det blev alldeles för stora undanträngda känslor som bara forsade fram likt vårfloden.
Mamma som kämpar, offrar och glömmer bort sig själv.
Hon som ger ALL sin kraft för att stötta och finnas där.
Hon är värd all lycka, men ändå lyser den så starkt med sin frånvaro just nu.
Jag grät som om det inte fanns en morgondag och jag fattade ett beslut som jag vet kommer kännas tungt och jobbigt, men som jag även vet är nödvändigt just nu.

Jag orkar helt enkelt inte kämpa med all ilska och rädsla just nu.
Jag måste, som mina föräldrar också säger (Och som mamma borde anamma.) tänka på mig själv, inse mina begränsningar.
För vi alla är ju trots allt bara människor.

Det viktigaste av allt är att vi håller ihop och stöttar varandra.
Detta är något som är en SJÄLVKLARHET i vår familj.

Men nu ska jag ta några dagar och bara tänka på mig själv och sedan tar jag nog till flykten mot Vallentuna för att finnas nära för mamma.