${Florhage}

Måndag igen och semestern och helgen försvann så fort.
Tillbaka till vardagen och jobb. Nya tider i ett schema som jag faktiskt tycker mig gilla.
Flera morgonpass och kanske kan jag börja leva ett normalt liv med normala tider nu?
Normalt, som att slipa lite på fasaden till ett förhållande som liksom bara tagits förgivet ett tag nu.
Få ord om vad som egentligen känns och vad som skulle behövas. Mest tystnad och du frågar om jag är arg.

Jag är inte arg.
Men det är något som gnager i mig, en känsla av att du inte längre anstränger dig.
Som att det inte spelar någon roll längre.

Men om vi börjar rätta till nu kanske vi håller hela vägen ut..??